Maria Gehlin - Falupartiet

När jag och snyggingen reser är prioritet ett på ett nytt ställe att leta på en karta över staden och lokslområdet. Oftast kan man få en enkel karta redan i hotellets reception. Sen traskar vi mil efter mil vilket brukar gå väldigt bra. Enda gången vi har gått bort oss helt var en gång i Bryssel.

På Bali var den första utmaningen att överhuvudtaget hitta en karta som stämde med verkligheten. Våra lokalsinnen är inte helt fantastiska, men ändå brukar vi kunna ha någon aning om i vilket väderstreck vi befinner oss.

På Bali har det varit svårt att få tag på en karta men ännu svårare att hitta någon som kunde säga vart på kartan vi befann oss. För oss tog det tre dygn innan hotellets unge bartender Roy kunde visa oss detsamma. 

När vi frågar invånarna hur många människor som bor i Denpasar och Bali står de bara som frågetecken. 

Tack alla svenska lärare - ni är bäst!

 

Blir avsläppta på Seminyak Beach av hotellets avgiftsfria Shuttlebus. Idag är det en ”relax-day” (som Rajen på Mauritius säger). Vandrar efter hela stranden upp till Kuta Beach (ca 4 km). Två traktorer åker fram och tillbaka med skopa efter skopa full av sopor. Är därför lite mindre skräp på beachen idag. Sitter på en mur och sätter på oss skorna när en man kommer fram till oss och påtalar att vi är från Sverige. Visar sig vara ”den statligt arbetande mannen från turistbyrån som inte behöver tjäna några pengar”. Vi har av någon anledning gjort intryck på honom. Hittar ett landmärke i ”Hard Rock Café”. Äter god (stark) NasiGoreng på en restaurang efter vägen. Efter ytterligare 4 kilometer hittar vi vårt hotell. Känner oss mycket stolta över våra kartkunskaper (vilket flera lokalinvånare inte klarat under hela sin livstid).