Maria Gehlin - Falupartiet

Blev mycket väntan och lång hemresa till underbara Sverige. Totalt restid på trettiosju timmar. Spenderat tjugo timmar på flygplatser (10 + 10 timmar) och sjutton timmar i flygplan (11 + 6,5 timmar). Men känslan av att kliva av planet hemma i kära Svedala är obetalbar. Har haft sju fantastiska veckor på Nya Zeeland, Australien och Bali. Nya Zeeland var det land som levererade mest upplevelser. Snorklingen vid Stora barriärreven i Australien var resans absoluta höjdpunkt. Paradiset Bali levererade sol och bad men fick oss även att uppskatta svenska välfärdssystemet. Tacksam att få komma hem till familj, arbete och all snö. Kommer att fortsätta betala svensk skatt med glädje. Älskar dig Sverige vårt underbara fosterland

Efter sju veckor i kappsäck har dagen kommit då vi ska åka hem till Sverige igen. Innan vi lämnar Ubud hinner vi prata en stund men en ung tjej som arbetar i hotellets reception. Även hon är nyfiken på att veta mer om Sverige. Hon undrar om vi kommer in i vårt hus nu när vi kommer hem eller om det är alldeles insnöat? Hon nämner att vi har väldigt exotiska ”blågröna ögon”. Avslutar med att fråga om vi inte kan ta ett kort tillsammans. Klockan 10:00 blir vi punktligt upphämtade av Ketut på hotellet. Dagen till ära bär han en traditionsenlig dräkt (sarong). I pannan (mitt i mellan ögonen) sitter det några kokta risgryn. Är ganska vanligt att hinduerna gör så efter morgonbönen. Risgrynen betyder att de får lycka med sig under dagen. Ibland byts risgrynen ut mot en blomma bakom örat. Blir hembjudna till Ketut. Träffar hans fru och den äldsta sonen som är 17 år. Blir bjudna på frukt och soppa. Medan Ketut och hans familj beger sig till templet för dagens ceremoni (högtiden) så går jag och snyggingen till b-hotell. Det är samma ”lyxhotell” vi bodde på vår första vecka på Bali. Äter en god lunch innan Ketut skjutsar oss i god tid till flygplatsen. För idag firar ju alla balineser den stora högtiden och om några timmar kommer gatorna att vara fyllda med Ogoh Ogoh och festglada invånare. För oss som ska flyga vidare gäller det att var på flygplatsen i tid om vi ska kunna komma fram. Efter 10 timmars väntan på Denpasars flygplats lyfter vi så äntligen på väg hem mot Sverige.

Under alla veckor som vi varit på Bali har invånarna förberett sig för en stor högtid som de firar varje år i mars månad. Offerkorgar med blommor, frukt och rökelse har förberetts. Figurer har framställts i olika storlekar (från dockstorlek till tremetersfigurer). Figurerna symboliserar onda andar som man skrämmer bort. Fredag den 16/3 (imorgon) inleds med att balineserna går till templen och ber tillsammans. Kvinnorna bär med sig stora fruktfat på huvudet som de tar till templen. Alla vägar kantas av figurerna som kallas Ogoh Ogoh. Vid 17-tiden samansluter invånarna på gatorna till en gigantisk karneval/folkfest. Senare på natten bränner man ner Ogoh Ogoh (onda andar). Dagen efter är det nyår vilket är en ”silent day” (Nypei Day). Den dagen är allting stängt och alla håller sig hemma i sina hus. Under 24 timmar ska man fasta och inte utföra något arbete. Man får inte titta på TV eller lyssna på radio. Människorna fastar och det tillåts inte man lagar mat eller eldar. Regeln gäller även för turister som förväntas hålla sig på sitt hotellrum och läsa en god bok. Den här dagen går det vare sig att flyga in eller ut ur landet. Medan balineserna förbereder sin stora högtid, bestämmer vi oss för att åka ännu en gång till Nusa Dua Beach. Badar, solar och äter gott på strandens lyxhotell. Går en promenad runt udden där havets olika skepnader möts i ett ”Waterblow”. Vid högvatten och dåligt väder varnas besökarna för att befinna sig på den blåsiga platsen då vattnets krafter inte är något man leker med. Precis som förra gången när vi var på Nusa Dua så började det regna på eftermiddagen. Precis lagom då vi sätter oss i bilen. Avslutar kvällen med att gå på ”restaurangen nedanför risfälten” (Manisan). Restaurangen tillhör ett hotell men är öppet för alla gäster. Två unga kypare (en kille och en tjej) börjar prata med oss och frågar nyfiket vart vi kommer ifrån. Detta trots att detas chef inte verkar vara riktigt bekvämmed situationen. Vi berättar om Sverige, snön och visar bilder från Falun. Får annorlunda frågor som för oss har självklara svar. Hur klarar vi av att leva i kylan? Blir skinnet ljusare när man vistas i norden? Dör inte fiskarna under isen?

Vandrar runt på Ubud. Hittar hela tiden nya vägar att utforska. Det är som vanligt varmt ute och vi är dagligen försedda med en varsin vattenflaska. Slinker in på Monkey Forrest mitt i centrala Ubud. Är ett eget litet samhälle för aporna där de matas och omhändertas som fria individer. Aporna är fria att lämna området om de vill, men samtidigt finns det alltid mat som attraherar dem i ”apskogen”. Mitt i området finns en kyrkogård för avlidna apor. Besökarna erbjuds att få mata aporna med bananer, varpå de snällt klättrar upp på din axel. Oftast i allafall. Apornas girighet efter godsaker gör att man kan få en ”apkomois” vare sig man vill eller inte. En ung tjej fik två apor hängandes i linningen på shortsen när hon gick närmare för att fotografera. En annan tjej (med banan i handen) fick en handfull apor springande mot sig, varpå hon snabbt kastade iväg bananen i panik. Vi kände oss inte riktigt bekväma med uppvaktningen. Hamnar på ett café/restaurang med inredning från den ”svartvita filmstjänetiden”. Går vidare till ett Art-museum där vi får del av balinesisk konst. På museet är vi de enda gästerna. Under tre veckor har vi gjort en fantastisk resa genom Balis kultur och historia. Blev väldigt tydligt idag när vi besökte ”Arma museum” i Ubud. Imponeras av att balinesernas vardag är så präglad av hinduismen och att invånarna stolt lyckats fast i sina traditioner.

På Kramas Beach går vågorna höga. Känns som ett bra surfställe men kanske inte det optimala för oss som vill bada i havet. Strandpromenaden är dessutom lite skräpig och öde. Ketut föreslår att han ska köra oss till Nusa Dua Beach istället. Nusa Dua är en lång sandstrand på Balis sydligaste spets. Stranden kantas av femstjärniga hotell och det är inte svårt att räkna ut varför. Långa vita sandstränder och långgrunt grönt vatten. På strandkanten finns det gott om rena fina restauranger/hotell med fria solstolar och ”solbäddar med sänghimmel”. Stöter på en försäljare men i övrigt är det bara några få turister på stranden. Bad och sol verkar inte vara något för balineserna (eller också har de mutats bort). Vid cirka 14:30 på dagen blir det allt mer mörkt på himlen. Hinner lagom in i Ketuts bil innan regnet öser ner. Fortsätter regna resten av kvällen, men det är inget som bekymrar oss. Jag och snyggingen sitter på hotellets innergård på en uteplats väl skyddade av regnet. Konstaterar att vi är de enda gästerna på hotellet (cirka 12 rum), men det har knappast med standarden att göra. Troligtvis är det en generationsfråga. Ubud verkar ha relativt mycket turister i jämförelse med övriga Bali. Men de flesta turisterna ser ut att vara ”yngre backpackers”, vilka troligtvis bor på enkla hostel. Att turisterna övergett Bali (vulkanutbrott och bombhot?) är ett stort bekymmer för balineserna. Är trots allt Balis viktigaste inkomst!

Vandrar efter Jl Monkey road ned till Ubud Palace. När vi vandrar tillbaka väljer vi Jl Bisma road. Totalt sett tar promenaden cirka 5 timmar, inklusive småshopping och restaurangbesök. Under hela vandringen blir vi erbjudna taxi. På hemvägen är det två taxichaufförer som nämner att jag ser trött ut. Snyggingen uppfattar det som ett tecken på att han ser mycket piggare ut än mig. Jag tror däremot (med säkerhet) att det bara är ett försäljningsknep. På kvällen kontaktar vi Ketut via messenger. Imorgon har vi bestämt oss för att åka till havet och bada på Kramar Beach.

Klockan 09:00 hämtas vi upp av Ketut. Blir alltid glad av att se vår pålitlige chaufför som vi lärt känna på Bali. Känner oss trygga med att han tar med oss på prisvärda aktiviteter. Trodde i min enfald att vi sett några tempel nu och att övriga tempel därmed är ganska lika. Men inte då! Stannar vid Batuan Temple som troligtvis är en av Balis äldsta tempel (år 944). Idag får vi blommiga saronger på oss. Även Ketut bär sarong, trots att han har långbyxor. Han berättar att det inte handlar om ”bara ben” utan om att visa respekt för gudarna genom att bära sarong. På templet arbetar ett hundratal människor med att förbereda till högtiden den 16/3. Troligtvis är arbetet helt ideellt. Åker vidare till ett träsnideri (Sembahyang Galery) där träsnidarna kan arbeta med ett föremål i månader. Köper två träskulpturer av Ganescha. Skulpturerna är handgjorda av Hibiskusträd. Är något helt annat än de träsovenirer du köper billigt på marknaden. En Ganesha ska vi ha hemma bredvid den Ganesha vi fått från Rajen på Mauritsius. Den andra ska vi ge bort. Enligt hinduerna hjälper Ganesha dig till en bra framtid och tar bort dina hinder. Hamnar så småningom i Tegenhugan Waterfall. Är ett vackert, tillgängligt och mäktigt vattenfall. Som alla andra attraktioner i världen har skönheten exploaterats med souvenirer och restauranger. Under andra säsonger kan du bada i vattenfallet, men inte under den här perioden. Anledningen till det är att det är vinter och mycket regn, vilket skapar ett stort vattenfall med starka krafter. Dricker kaffe och ”Green Tea Latte”. Personalen är väldigt angelägen om att få sälja lokalt te och kaffe till turisterna. Vår Barista vänder sig vid tre tillfällen till snyggingen. Påtalar att Gingseng-te är bra för män. Resan fortsätter till Tirta Empul Holy Water Temple, där du kan bada eller bara be vid det heliga vattnet. Cirka 100 personer (företrädelsevis hinduer) stå i en stor bassäng med vatten upp till midjan. Alla väntar på att få gå under en av de cirka 12 vattenutkasten. Vattnet kommer inifrån templet dit du bara har tillträde om du ber och är troende inom hinduismen. Utanför templet är det uppbyggt en hel marknad med kläder och sovunirer som i övriga turiststråk. Funderar på att låna en toalett men vänder när jag ser ett hål marken som jag förväntas stå över. Så nödvändigt är det inte. Åker upp i bergen och hamnar vid risfälten ”Cekingan Rice Terrace”. Även här kantas vägen sv kommersiell försäljning. Jag och snyggingen hade från början planerat att cykla kring risfälten i Ubud. Men har insett att Balis infrastruktur inte är byggd för cyklister och gångare.

Klockan 08:00 knackar det på dörren. Serveras en rejäl frukost med omelett, grönsaker, korv, melon, ananasjuice och kaffe ute på vår lilla uteplats. I Ubud har vi hittat både kartor och skriftlig turistinformation, vilket är första tillfället under våra 2 veckor på Bali. Invånarna har fortfarande svårt att placera vart vi är på kartan. Tar en lång promenad ned mot Ubud Palace. Är lite ”modernare affärer” här än vi är vana från övriga Bali. Går in i en affär med läderskor. Får hjälp att prova ut ett par mjuka lädersandaler. När vi betalt för sandalerna tar butiksbiträdet de 400 000 IRP i handen och börjar slå på butiksinnehållet som en flugsmälla. Förklarar att vi var hennes första kunder för dagen och att proceduren betyder tur med dagens affärer. Scenariot upprepat sig i nästa butik. Större antal turister gör att vi inte är ”lika utsatta av alla försäljare”. Hamnar på en stor ”Wood-market” med saronger, t-shirtar, väskor, träskulpturer, accessoarer och annat ”bling-bling”. Köp en! Billigt! Bara en dollar (us-dollar)! Hur många ska du ha? Ge ditt pris! Snyggingen blir allt mer stressad. Håller på att krypa ur skinnet, men han avviker inte från min sida. Köper 4 batikfärgade saronger för 15 kronor styck. Ska överraska grannarna. När vi till sist har gått igenom hela marknaden och ska gå hemåt säger snyggingen spontant: - Fy f-n, det här är det jobbigaste jag vet. Badar i hotellets pool. Äter god middag med lite dyrare nota. Ackompanjeras med levande musik. Somnar dom vanligt tidigt på vårt hotellrum. Balis vinterkväll (+25 grader) fortsätter i Ubud. Konstnärsstaden med 28 000 invånare.

Klockan är 10:00 när Ketut hämtar upp oss i Lovina. Känner oss nöjda med den vecka som varit, men det känns ändå bra att resa vidare. Byter kontaktuppgifter med hotellets föreståndare Mangku, vilken vi fått bra kontakt med. Under flertalet frukostar har vi delat erfarenhet och han har berättat för oss hur det är att leva och bo på Bali. Konstaterar återigen att vi som bor i Sverige har det väldigt bra. Ketut kör oss hela vägen från Balis norra kust till staden Ubud. Vägen går upp i bergen och ned igen. Besöker ett museum med figurer till den stora högtiden Ogoh Ogoh. Högtiden är mycket viktig för invånarna på Bali. Många ”figurer” föreställer ”onda andar” som de skrämmer bort den 16 mars och vid alla andra religösa ritualer. Besöker ytterligare ett tempel (Taman Ayun Temple). Idag får vi låna gröna saronger. Funderar på hur alla dessa välskötta tempel finansieras. Visserligen betalar alla turister en besöksavgift, men det motsvarar bara 12 kronor per person. Efter 3 timmars färd hamnar vi till sist i Ubud. Känns som en lagom stor och söt stad. Bokat ett hotell med alla fasciliteter man kan önska sig. Uppskattar att vi har eget kylskåp igen. Fram med kartan och börjar vandra. Hela tiden med hotellet som bas. Fortsatt tjat om taxi/transport. Ibland frågar de tom snyggingen först som svarar nej tack, innan de frågar mig några sekunder efteråt. När de får nekande svar kommer följdfrågan: - Men taxi imorgon då ? När mörkret har lagt sig ger vi oss ut på gatan igen och letar upp en bra restaurang. Ubud har helt klart en puls som passar oss. Här kommer vi att trivas!

Börjar känna oss hemma på Lovina. Hittar till mataffären, de bästa restaurangerna och de lugnaste platserna på stranden. Är inte lika påpassade av försäljarna längre. Är som om dom vant sig vid oss och/eller att de numera vet att vi inget ska ha. Samtidigt har vi förstått att det finns lite dåligt med turister på Lovina för tillfället vilket försämrar invånarnas förutsättningar att få inkomst. Alla slåss ju för sitt levebröd. Har blivit ”familjär” med delar av hotell-personalen. Går dagligen förbi en skomakare som sitter under ett träd vid vägkanten och lagar skor. Han vill aldrig sälja något till oss. Säger inte ens hej, utan utför tålmodigt sitt dagsverke. Går ner till lyxhotellet Lovina igen. Blir som vanligt behandlade furstligt. Spenderar ännu en solig dag vid stranden. Ligger avslappat i solstolen då det plötsligt blåser upp till oväder. Bestämmer oss för att gå tillbaka till vårt hotell trots att personalen på Lovina hotell erbjuder oss gratis transport. Regnet öser ner. Vattnet hinner inte rinna undan utan det bildas ”åar” mellan de höga trottoarkanterna. Vi vandrar vidare i skydd av våra regnponchos som vi köpte på Nya Zeeland. Efter vår promenadväg sitter lokalinvånarna torra under enkla regnskydd. De ler och säger hej. Lovina Beach är inte stort. Häromdagen fick vi reda på att vi har under smeknamnet ”Svenskarna som bara vandrar”. På kvällen blir vi upphämtade av Jimmy Hendrix tillsammans med två andra par. Körs hem till hans bostad i den lilla bergsbyn Kalibubuk. På gården har han byggt upp en permanent utomhusscen. Publiken består av 14 handplockade personer från Holland, Tyskland och Sverige. Under en timme underhåller cirka 20 barn (10-12 år) oss i traditionell balinesisk dans och musik. En kulturell upplevelse utöver det vanliga. När föreställningen är över underhåller tre unga killar oss med moderna toner från västvärlden. En av killarna är Jimmys andra son. Gissar att världen kommer att få höra mer av honom. Blir tillbakaskjutsade till hotellet sv eldsjälen Jimmy Hendrix. Snyggingen ger Jimmy en väl tilltagen donation (enligt deras mått mätt). Vilken härligt annorlunda torsdag 😊

Klockan är 01:30 då vi blir väckta av en balinesisk chaufför som ska ta oss till vulkanen Batur. Klockan är 02:00 då vi sätter oss i bilen. Transporteras tryggt i cirka 2 timmar uppför bergen i Bali. Ska ut på trekking (vandring) och jag oroar mig för att vi ska bli ensamma i mörkret. Väl på plats möts vi av en mullig, kvinnlig guide i 45 årsåldern. Hela parkeringen är fylld av unga förväntansfyllda ungdomar. Enligt guiden är det cirka 200-300 personer på plats, vilka har samma plan som oss. Vi får varsin vattenflaska (1liter) att bära i ryggsäcken och en ficklampa i handen. Det är kolsvart ute. Ficklampans ljussken visar vart vi ska sätta fötterna. Det är månsken ute men det förbättrar inte förutsättningarna. Vandringen går uppför lavasten efter lavasten. Färden blir hela tiden brantare. På vissa avsnitt kryper vi uppför stigen på alla fyra. En ung tjej kräks i en buske, uppger att hon blivit bilsjuk. Ett zick-Zack-mönster av ficklampor slingrar sig uppför vulkanen. Ger en föraning om hur långt det är kvar till toppen. Till sist når vi toppen. Drar på oss en långärmad tröja på den svettiga kroppen. Blir fort nedkyld av kylan i bergen. Är enligt guiden knappt 15 grader där nattetid. Serveras enkel frukost och varmt kaffe, samtidigt som vi ser dagen gry över ”Lake Batur”. Guiden visar oss kraterhålet innan vi vandrar ner från vulkanen igen. Går en något enklare väg. Passerar enkla hem med familjer som precis välkomnat den nya dagen. Ryker från eldar där någon förbereder frukosten. Förundras över vilka enkla förutsättningar många familjer har på Bali. De som verkar ha det bra har hus med murade väggar och plåttak. Andra lever i bostäder som består av presseningar och plywoodskivor (reklam). Under hela fyratimmarsturen ber guiden återkommande om ursäkt för sin enkla engelska. Åker tillbaka till Lovina. Halvsover i bilen. Dagens chaufför heter också Ketut. Han berättar att Ketut är ett väldigt vanligt namn på Bali och betyder ”den fjärde” (sonen). Kvällen infinner sig på Lovina Beach. Plötsligt knackar det på vår dörr. Det är Jimmy Hendrix som vill bjuda in oss till en Dans och musikshow av barn som isar den Balinesiska traditionen. Showen ges i den lilla bergsbyn Kalibubuk. Den är gratis, men Dans och Musikskolan tar gärna emot donationer.

Äter frukost, får melon, banan och rostat bröd med marmelad. Frukoststandarden ökar för varje dag. Pratar med Mangku som förestår hotellet. Han bekräftar det andra sagt tidigare, att vi måste kolla våra flygbiljetter. För den 16 mars firar man Ogoh Ogoh (nyår/halloween) på Bali med en jättefest. Dagen efter (17/3) är det vilodag då allting är stängt. Människor får inte ens röra sig utanför bostaden, vilket även gäller turister. Så att vi skulle få lämna Bali den 17/3 är helt uteslutet. Vi måste kontrollera våra biljetter. Vid frukostbordet bredvid oss sitter en ensam tjej i 30-års åldern. Hotell-personalen försöker kränga på henne aktiviteter (precis som de gjort med oss). Irriterat svarar hon: - Sluta försöka sälja en massa saker till mig. Efter frukost tar hon på sig stora ryggsäck och en hjälm. Hon sätter sig på en hyrd vespa och lämnar hotellet. Jag och snyggingen vandrar till lyxhotellet ”Lovina hotell”. Hyr in oss på hotellet för en dag och får fritt använda deras fasciliteter. Så skönt att kunna slippa alla försäljare på stranden och dessutom kunna bada samtidigt. Snarkar in på en solstol. När vi lämnar hotellet hälsar personalen oss glatt välkomna tillbaka. När vi anländer till vårt eget hotell igen betalar vi för den ”vulkan-trekking” vi planerar tidigt imorgon bitti. Det pris vi betalar motsvarar en halv månadslön för en lågavlönad arbetare på Bali.

Klockan 05:40 knackar det på vår dörr. Vi ska på delfinsafari. Uppmanas att gå ned till torget med den upplysta delfinstatyn, då guiden ska hämta ytterligare gäster. Det är fortfarande helt mörkt ute. En äldre man sitter sover på en stol. Två hundar sover mitt i vägen. En kvinna och en man håller på att förbereda sin vagn inför dagens försäljning. Vi uppmanas gå till 45. Om det är en båt eller båtplats förtäljer inte historien. Efter lite förvirring i mörkret hittar vår guide oss - på fel ställe. En smal båt med plats för sex personer tar sig ut på havet. Vi slår följe med en annan ”delfin-båt”. Efter cirka 30 minuter ser vi ett helt stim med delfiner. Fascineras en stund av dessa vackra, vänliga djur. Plötsligt förökar sig 2 båtar till 22. Det går ett sus av förtjusning bland åskådarna när delfinerna hoppar i vattnet. Så fort delfinerna dyker upp på ett nytt ställe drar alla båtarna på motorerna och styr mot samma mål. Åker fram och tillbaka mellan delfinerna. Alla båtar försöker ta sig så nära däggdjuren som möjligt. Under en timme fortsätter scenariet på samma sätt. De etiska reglerna vi läste på stranden är som bortblåsta. De här delfinerna lever förvisso i frihet, men mänskligheten utsätter delfinerna för samma stress 364 dagar om året. Två timmarsturen kostade oss 60 kronor per person. Men vad ingår egentligen i mänskliga rättigheter? Jag och snyggingen fortsätter dagen med en vandring till bergsbyn Kalibukbuk. Är lika varmt idag som alla andra dagar på Bali. Har som vanligt försett oss med vatten, solskyddsfaktor 50 och något på huvudet. Blir utskälld av en hund som tydligen inte är van vid gringos. Träffar Jimmie Hendrix som är danslärare för en grupp barn. Blur inbjuden påsen ”gratisföreställning”. Däremot tar detsckssmt emot donationer.

Lovina är en liten kuststad med cirka 133 000 invånare (området i Singaraja). De flesta verkar bo i väldigt enkla bostäder. Stora delar av strandpromenaden består av hotell, gästhus och enkla rum som motsvarar hostel i standard. De som bor på Bali är troligtvis väldigt beroende av turismen och det är en stor anledning till att de hela tiden försöker sälja saker. Flera, av varandra oberoende invånare, berättar att det för tillfället är väldigt dåligt med turister. Här upplever man att massmedia skrämt iväg turismen genom att informera om den aktiva vulkanen på landets östra del. Flera av invånarna ger garantier om att det inte är någon fara. Vulkanen har varit aktiv under många år och ligger dessutom på östkusten. Jag och snyggingen tar oss ned till den lokala matmarknaden. Marknadsplatsen täcks av plåtbitar i ett enda stort lappverk. Det luktar surt och ruttet på hela marknadsplatsen. Grönsaker blandas med färsk kyckling, ägg och torkad fisk. Går vidare och äter lunch på lyxhotellet Lovina. Erbjuds att få utnyttja deras faciliteterna en liten ekonomisk ersättning. Känns skönt att få vara ifred på området och på den renkrattade stranden. Här blir det definitivt fler besök.